"vad gör man när tankarna plösligt blir tomma och rösten fastnar i halsen?
när musklerna stelnar och när andan inte går att hämta. när benen helt enkelt inte bär?"

har väldigt mycket tid för mig själv där jag hinner tänka på allt. kanske helt enkelt för mycket.
saker som man kanske inte riktigt har kommit över. som jag bara placerat långt in i huvudet för att jag
helt enkelt inte orkar tänka på det. för det tär för mycket på mig. varje dag.

även om det ligger så långt in så finns det fortfarande där. men jag kommer aldrig visa mig svag för någon, någonsin. kommer aldrig ens nämna något om vad som går igenom mitt huvud. vill inte blotta det.
det är mina hjärnspöken & jag som måste föra kampen mot dem. för vilken dag det än är,
vilket väder eller vilket år det än är, så kommer jag alltid stå där med ett leende på mina läppar
när det rinner ner tårar från mina ögon. jävla tragiskt egentligen. men det som inte dödar gör dig bara starkare.
& om jag faller kommer jag ALLTID resa mig upp. oavsett. för jag är stark. så mycket starkare än jag tror.